Solen på flaska
Avsnittet är på franska. Hela texten finns nedan på svenska.

Avsnittets text
London, i början av 1900-talet. Kolröken svärtar fasaderna, himlen förblir grå i veckor, och i de trånga gränderna i arbetarkvarteren når solen knappt stenläggningen. Titta på barnen som leker där. Många har hjulbenta ben. Kutig rygg. Tjocka handleder. I hela Europa har man ett namn på det: den engelska sjukan.
Tre sekler av gåta
Dess vetenskapliga namn är rakit. Barnets ben förblir mjuka och deformeras under dess egen vikt. Sjukdomen är inte ny: redan 1645 ägnar en engelsk medicinstudent, Daniel Whistler, sin avhandling åt den, ”en sjukdom hos engelska barn som folket kallar rickets”. I nästan tre sekler förstår ingen var den kommer ifrån.
Ett första spår kommer 1890. En brittisk missionärsläkare, Theobald Palm, gör en obekväm iakttagelse. I fattiga men soliga länder är rakit sällsynt. I Storbritanniens rökiga industristäder finns den överallt. Hans slutsats ryms i ett ord: solen. Nästan ingen lyssnar.
Solen mot tallriken
Man får vänta till första världskrigets slut. 1919, i Berlin, placerar barnläkaren Kurt Huldschinsky rakitiska barn under en kvicksilverlampa, som avger ultraviolett strålning. På röntgenbilderna förkalkas skelettet på nytt, vecka efter vecka. Enbart ljuset gör det som inget annat gjorde.

Samma år genomför Edward Mellanby i Storbritannien ett helt annat experiment. Han håller hundar inomhus, matade främst med havre. De får rakit. Han ger dem levertran, det gamla läkemedlet med den hemska lukten: rakiten bryter inte ut. För honom är det klart, nyckeln finns på tallriken. Och han tänker på A-vitaminet, som redan är känt.
Här står alltså två läger mot varandra. På ena sidan solens anhängare. På den andra kostens. Båda har bevis. Och ingen förstår den andras bevis.
1922, i USA, avgör Elmer McCollum en del av debatten. Han förstör A-vitaminet i levertranen. Tranen behåller ändå hela sin verkan mot rakit. Det finns alltså något annat i den. Ett fjärde vitamin. Det kallas, helt enkelt, D-vitamin.
Båda lägren hade rätt
Sedan, 1924, visar två amerikanska laboratorier, Harry Steenbocks och Alfred Hess, att man ger livsmedel samma kraft genom att utsätta dem för ultraviolett ljus. Pusslet faller äntligen på plats. Båda lägren hade rätt. I solen tillverkar huden D-vitamin. Och levertranen lagrar det. Oljan var bokstavligen solen på flaska.

I London går man över till praktiken. I mitten av 1920-talet öppnar kliniker för ”konstgjort ljus”. Barn i korta byxor, med små mörka glasögon på näsan, sätter sig i en ring runt stora kolbågljuslampor, tre gånger i veckan. Solen på recept, utdelad av sjuksköterskor.
I dag har D-vitaminet fortfarande samma dubbla ursprung: huden i solen och några livsmedel, som fet fisk. Det bidrar till upprätthållandet av normala ben och till normalt upptag av kalcium. Och under en parisisk himmel står solen under en stor del av året för lågt för att huden ska tillverka särskilt mycket. I vår butik i Paris, när vi presenterar det, berättar vi gärna var det kommer ifrån: från Londons grå himmel och en bågljuslampa.
Solen på flaska är ingen reklamslogan. Det är vad läkare sökte i nästan tre sekler: att stänga in en ljusstråle i en sked.