Hem › Podd › Sjömännen, citronen och de 42 årens försening
Sjömännen, citronen och de 42 årens försening
Avsnittet är på franska. Hela texten finns nedan på svenska.

Avsnittets text
År 1740 lämnar en brittisk eskader England för att segla jorden runt. Nästan tvåtusen man ombord. När kommodor George Anson kommer hem, nästan fyra år senare, är mer än hälften av hans sjömän döda. Inte av fiendens kulor. Den stora majoriteten togs av en sjukdom som alla sjömän fruktar: skörbjugg.
Skörbjugg är de långa seglatsernas mardröm. Efter några veckor utan färsk frukt och färska grönsaker sätter tröttheten in. Tandköttet sväller och blöder. Tänderna lossnar. Gamla ärr, som läkt för flera år sedan, öppnar sig igen. I århundraden härjar den här sjukdomen i alla världens flottor.
Experimentet på Salisbury
Den 20 maj 1747, ombord på fartyget HMS Salisbury, prövar en skotsk skeppsläkare, James Lind, något nytt. Han väljer ut tolv sjömän med skörbjugg, så lika varandra som möjligt. Samma koj, samma baskost. Och han delar in dem i sex par, med sex olika botemedel.

Ett par får cider. Ett annat, ett elixir på svavelsyra. Det tredje, vinäger. Det fjärde, havsvatten. Det femte, en kryddpasta. Och det sista, två apelsiner och en citron om dagen.
Resultatet är spektakulärt. Redan efter sex dagar förklaras den ene av de två citrusätarna tjänstduglig. Den andre blir så bra att han får i uppdrag att se till de andra sjuka. Och ändå tog frukten slut efter sex dagar. Det är ett av de första jämförande experimenten i medicinens historia.
Ett bevis som sover
1753 publicerar Lind sin stora Avhandling om skörbjugg. Och sedan? Det händer nästan ingenting. I årtionden fortsätter flottan att förlora män. Hur kunde ett så tydligt bevis sova så länge?
Först och främst är Lind själv inte tydlig. I hans avhandling drunknar citrusfrukterna bland andra spår: fuktig luft, dålig matsmältning, brist på motion. Han föreslår också att man ska bevara saften genom att koncentrera den länge över eld. I dag vet vi att C-vitamin tål värme och luft dåligt.
Sedan är konkurrensen hård. Andra botemedel har sina anhängare: surkål, maltört, vinäger. Citroner är dyra och blir snabbt förstörda. Och framför allt vet ingen varför de fungerar. Vitaminerna ska upptäckas först mer än ett sekel senare. Utan förklaring ser en bra idé ut som en vidskepelse bland andra.
Fyrtiotvå år senare
Det krävs en envis man: Gilbert Blane, flottans läkare. Han driver på, argumenterar, envisas. 1795, ett år efter Linds död, beordrar Amiralitetet äntligen en daglig ranson citronsaft på sina fartyg. Fyrtiotvå år efter avhandlingens publicering. Fyrtioåtta efter experimentet på Salisbury. På några år blir skörbjugg sällsynt i Royal Navy.
Historien har till och med en ironisk epilog. Senare ersätter flottan medelhavscitronerna med gröna lime från Västindien, som innehåller mindre C-vitamin. Skörbjuggen dyker upp igen på vissa expeditioner. Det är därifrån de engelska sjömännens öknamn kommer: ”limeys”.

Man måste vänta till 1932 innan C-vitaminet äntligen identifieras. I dag vet vi att det bidrar till immunsystemets normala funktion och till normal bildning av kollagen. På Herba Barona i Paris möter man det på många etiketter, långt från 1700-talets fuktiga skeppsrum.
Fyrtiotvå år. Så lång tid kan det ta mellan ett bevis och en vana. Historien om citronen är inte historien om en upptäckt. Det är historien om en självklarhet som det tog ett halvt sekel att tro på.