Hem › Podd › Det vita riset som gjorde sjuk
Det vita riset som gjorde sjuk
Avsnittet är på franska. Hela texten finns nedan på svenska.

Avsnittets text
Slutet av 1800-talet, ön Java, i det som då kallas Nederländska Ostindien. I kaserner, sjukhus, fängelser sjunker män ihop. Deras ben domnar och vägrar sedan bära dem. Hjärtat rusar. Läkarna har känt till den här sjukdomen länge. Den har ett märkligt namn: beriberi.
Man berättar att ordet kommer från ett sydasiatiskt språk och betyder ”jag kan inte, jag kan inte”. Ursprunget är omtvistat. Men det säger mycket om de drabbades förtvivlan.
Batavia, jakten på en mikrob
1886 skickar Nederländerna en medicinsk beskickning till Java. Bland medlemmarna finns en ung militärläkare, Christiaan Eijkman. Vi befinner oss i Pasteurs tid: varje sjukdom måste ha sin mikrob. Eijkman stannar kvar för att leda ett litet laboratorium i Batavia, dagens Jakarta. Hans uppdrag: att hitta beriberins smittämne.
För sina experiment föder han upp höns. Och omkring 1890 sker en överraskande vändning: hönsen blir sjuka. De vacklar, tappar balansen, får en förlamning som mycket liknar beriberi. För en mikrobjägare är det ett lyckokast. Han har kanske äntligen sitt smittämne.
Utredningen leder till köket
Men några månader senare, utan att någon har gjort något, tillfrisknar hönsen. Alla. Eijkman utreder saken, och den leder honom… till köket. I månader hade hans höns matats med rester av kokt ris från militärsjukhuset. Vitt, polerat ris, befriat från sitt skal. Sedan vägrade en ny kock att låta arméns ris gå till ”civila” höns. De fick opolerat ris, fortfarande höljt i sin hinna. Och de blev friska.

Eijkman kontrollerar. Vitt ris: hönsen blir sjuka. Fullkornsris: de tillfrisknar. Beviset finns där, framför hans ögon. Ändå drar han först fel slutsats. Han föreställer sig att det vita riset innehåller ett gift, och att skalet rymmer motgiftet.
Det är hans efterträdare, Gerrit Grijns, som 1901 vänder på perspektivet. Det vita riset tillför inte något dåligt. Det saknar något oumbärligt. Idén verkar enkel i dag. På den tiden var den revolutionerande: man kan bli sjuk inte på grund av det man äter, utan på grund av det som saknas på tallriken.
Ordet ”vitamin”
1912, i London, försöker en biokemist av polskt ursprung, Casimir Funk, isolera det här mystiska ämnet ur risets kli. Han föreslår ett ord för dessa livsnödvändiga faktorer: ”vitamin”, för ”livets amin”. Ordet ska gå jorden runt. 1929 får Eijkman Nobelpriset i medicin. Och 1936 lyckas amerikanen Robert Williams syntetisera ämnet: tiamin, vårt B1-vitamin.

Här är historiens paradox. Framsteget hade uppfunnit maskiner för att polera riset, för att göra det vitt, glänsande, längre hållbart. Och det man kastade, det tunna bruna skalet, innehöll just det viktigaste. Historiens första ”tillskott” var risets avfall.
I dag är tiamin känt för att bidra till en normal energiomsättning, till nervsystemets normala funktion och till normal hjärtfunktion. Man hittar det i fullkorn, baljväxter, fläskkött. På Herba Barona i Paris möter man det på många etiketter, ofta i sällskap med sina systrar i B-gruppen.
Det vita riset var perfekt. Vitt, glänsande och nästan tomt. Det krävdes höns, och en envis kock, för att påminna om en alldeles enkel sanning: det mest värdefulla gömmer sig ibland i det man tar bort.